Malins Mästerverk podden

Jag får väl erkänna att jag inte längre är någon ungdom, men en relativt väl bibehållen snart 57-åring.

Snart hoppar jag på cykeln och beger mig iväg till mitt tjugoförsta rave!

Hur ska man veta? Alltså veta nåt överhuvudtaget, om nåt överhuvudtaget?

Min felkalibrerade självbild liksom växer som en cancersvulst och måste ideligen beskäras...

Nu har jag fått så många dissar att det börjar bli uppenbart även för mig. Jag är ingen standupkomiker.

Mitt skamfyllt navelskådande intresse, som ibland tjänar som prokrastinering av det jag egentligen borde göra.

eller Kristoffer Danielsson.

I lördags var jag på mitt femte - tror jag - rave. 

Ingen annan potentiell anställning hade fått mig att ens överväga att lämna min oerhört behagliga frilanstillvaro. Men nu söker Göteborgsoperan en ny inspicient!

Efter mitt tämligen misslyckade föredrag på Bokmässan - rumphugget och stressat pga teknikstrul - gjorde Åke Pettersson en intervju med mig om moror.

Ännu en slö återanvändning? Nja, kanske, men jag är så stolt över mitt tal till kusin Nike på hennes 60-årsdag, som uttrycker mycket om hur jag formats.

Mitt föredrag på bokmässan blev lite rumphugget, men efteråt gjorde Åke Pettersson en liten intervju med mig, som jag fick lov att använda.

Valet kändes äntligen viktigt när jag jobbade som röstmottagare under förtidsröstningen och på valdagen. 

Ännu en smocka i mellangärdet av passion, på scenen, i korselden av operaröster! Som återigen kommer få allt annat att verka anemiskt meningslöst.

Standupens kärna tycks äntligen ha börjat sippra in i mitt medvetande.

Äntligen lyckades vi resa till mormors fäbod för några strapatsrika, kalla dagar med ännu en genomgång av alla brev, manus och papper. Och så har min depression motats, på kemisk väg.

Det där mörka, den imploderande tyngden i bröstet som drar neråt, neråt. Men jag tror det har vänt.

Man kan inte vänta på inspiration, och tiden bara krymper...

”Malin var så ilsken att hon grät, för att hon inte fick visa hur god hon var, med sin skylt och sitt rum!”

Det börjar klia i mina gamla fackliga fingrar. Skulle inte förvåna mig om jag blir facklig aktivist igen.

Krig känns så... omodernt. 

Bilden: Magnus skildring av "Bomber i Afghanistan" när han var 3,5 år år gammal 1992.

Självbilden måste redigeras regelbundet så att den duger som signalement. I vilken utsträckning ska man tro på andras (fleras, sammantagna) bild av en, jämfört med ens egen?

Om sånt man tänker men inte säger. I allmänhet, och i sociala medier i synnerhet...

"Okej, ursäkta om jag är krass och oromantisk, men jag vill hitta någon som vi kan träffas hos, helst eftermiddagar, inom hyfsat avstånd från allmänna kommunikationer". Berättelsen om detta har fått mig att för första gången markera ett avsnitt som Explicit.

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag precis före jul drabbades av en så oerhört stark längtan efter att dansa!

Jag borde bli envåldshärskare över världen – enhälligt vald i demokratisk ordning förstås. Eftersom jag i all enkelhet har svårt att förstå varför man gör så att det blir sämre, om man istället kan göra så att det blir bättre.

Det var en oerhörd lättnad när jag äntligen insåg att jag inte längre kunde betrakta mig själv som journalist - något som varit så viktigt för min identitet. Kanske är det dags att göra samma operation vad gäller författardrömmarna? Jag måste bara få ut bokjäveln - mormorsboken - först.

Jag sökte på vårt kära Nät efter råd och fakta som kan gå in i just min hjärna för att något minska mitt alkoholintag.

Jag kom på att jag glömt berätta hur jag tog mig igenom de där motgångarna jag berättade om. Så nu gör jag det - med en väldigt beslöjad röst.

När jag står modell, och elever eller deltagare frågar mig om jag själv tecknar / målar, brukar jag svara att jag är teoretisk världsmästare. Nu har jag även fått detta bekräftat - i praktiken!

Det som jag bekymrar mig över, tycker andra är oviktigt.

Det andra tycker är viktigt och allvarligt, tar jag med en klackspark.

Detta ställer till det.

Integritet: avseende vad man berättar om i sociala medier, huruvida man står för sina åsikter och sin person även när det är obekvämt, eller när den sägs skyddas genom långa dokument som måste godkännas innan man kan läsa något på nätet.

Om hur jag blir mätt på umgänge efter ett par timmar. Är jag introvert, högkänslig, eller bara socialt inkompetent?

Om hur fådda - och en del köpta - möbler och spillmaterial flyttas runt för ständigt nya användningsområden i vårt föränderliga hem.

Om den där personen i vardagen man tycker är jävligt het, vilket osökt för mig vidare till äldre kvinnors överlägsenhet i kärlekskonsten.

Om kvalet i valet. Om standupens konkurrens med poddandet, och om min medverkan i en annan podd!

Spelar in ett avsnitt om mitt dåliga samvete, innan jag inser att jag redan gjort ett. En jämförelse mellan fotboll, hockey och standup.

En ursäkt och förklaring till min långa tystnad, i form av en lång radda it-problem, där en och annan säkert kan känna igen sig...

Det känns inte lika angeläget att berätta när det känns bra igen som när det känns dåligt, eftersom det innebär att jag erkänner mig ha haft fel!

Inblick i mitt jobb som inläsare av tal- och ljudböcker, just nu rysk litteraturhistoria, en roman av Ballard och erotiska noveller.

Nej rejäla sjukdomar ska det vara, med åtminstone 39 graders feber, helst ambulans och sjukhusinläggning!

Min träningssjälvbiografi, som landar i slutsatsen att Träning är Bluff!

Körde standup igår kväll, för första gången på över ett halvår. Kul!

Kluvna känslor inför att det nog trots allt inte är den riktiga depressionen som kommit på besök. Kom inte här och försök inbilla mig att inte tillvaron ÄR meningslös!

En sån där låg dag igen. Trist, tung, motspänstig. Allt och alla är fult, korkat, irriterande. Solen hånler där på sin knallblå himmel, jag lever inte upp till dess förutfattade mening om glatt skuttande kvinnogestalt, utan rör mig med ett privat, tungt svart lågtryck lindat kring huvet. Jag möter en död blick i spegeln - även jag är ful, korkad och irriterande. Eller åtminstone ful, irriterande och misslyckad. Felkalibrerad, tillagad enligt ett dåligt recept. För salt, för lite jäst, för hög värme, för lång tid? Jag vet inte.

Om hur vissa är så olika fast de ser likadana ut. Hur utseende och egenskaper inte alltid stämmer. För att inte tala om alla missvisande namn!

Om min minutiösa källsortering av sopor, svårigheter att slänga något, och vad detta kan bero på.

Nej, jag har fan ingen åldersnoja! 

Varför är det så svårt att återberätta en intressant diskussion eller bok? Har man inte fattat, har man glömt, eller är man i själva verket bara korkad?

Livet känns lite enahanda. Dagarna ter sig som träsk att försöka ta sig över torrskodd, hoppande mellan stenar i form av pauser med kaffe, cig och / eller vin.

Bokmanus inskickat, i väntan på refuseringsbreven... En ovanligt lång snutt, på grund av att jag läser upp mitt första kapitel – kanske snarast en prolog.

Ibland lägger jag en tia i muggen, ibland låtsas jag inte se.

Om det svåra valet mellan ämneskategorierna på poddsajterna. 

Häromdagen åkte jag fast i en biljettkontroll. Om moral, fattigdom och bevekelsegrunder.

I ett försök att bättra på min trovärdighet, vill jag här berätta om mina mörka sidor, mina svagheter, min psykiska ohälsa - eller om den där underliggande depressionen rentav ska klassas som psykisk sjukdom..? 

Jag är ju inte vidskeplig. Bara lite till husbehov, på skoj, eller som ett slags smakråd i vardaglig beslutsångest.

Filade länge på den sexigaste rubriken för detta inlägg, om hur en kommun tolkar goda resultat för en elev på en dyr internatskola, som att hen inte längre behöver gå på denna dyra internatskola, utan borde kunna gå tillbaka till den vanliga skola hen skolvägrat från. Och min enkla lösning på hur det borde skötas istället.

Del ett av min långa lista av skryt.

Ett livstecken, som ett eventuellt bevis på att jag lyckats flytta min podd till ett nytt ställe.